Vikten av att behålla ett enat "vi" och fokusera på de största frågorna

Det har varit en underbart stor och kraftig politisk uppslutning den senaste dryga veckan. Helt plötsligt har det känts som om engagemang och politik betyder något igen. Jag tror att det är två saker som gjort detta möjligt och som förutsätter varandra:

1.     Det uppstod en rangordning mellan frågor och en fråga – den att rädda liv – seglade upp som viktigare än alla andra. Att rädda liv måste vara ett av de grundläggande målen i varje samhälle. Vår sjukvård arbetar med det och vi har lagstiftning som upprätthåller normer om att skydda liv. Problemet är att det ofta är den egna gruppens människor som framstår som viktigt att rädda. Det här var då den andra saken som hände:

2.     Vi plötsligt identifierade oss som tillhörande en större grupp som inkluderade de tidigare andra. Vi blev ett större ”vi” och det på två sätt. Både att gruppen som vi känner solidaritet utvidgades, men också att ”vi”:et som känner solidaritet enades inom de tidigare gränserna. Det har skrivits mycket om bilden som startade det hela, men jag tror det var viktigt att både citatet och bilden utstrålade trygghet och omhändertagande – det blev så tydligt att hjälpen var möjlig, men att den var ohjälpligt för sent, vilket blev en uppmaning till att hinna fram i tid nästa gång. Detta ihop med historiska paralleller till situationer där vi idag inte känner något tvivel om vad som varit det rätta att göra, möjliggjorde förändringen.

Det som behövs för att vi ska kunna fortsätta på den här vägen och genomföra det som måste ske på ett konstruktivt sätt, är att vi kan fortsätta på just de här två spåren:

För det första att vi behåller uppslutningen bakom ett starkt vi som står bakom solidariteten. Detta vi måste innefatta alla Europas länder liksom alla Sveriges kommuner (och regionala/lokala enheter i andra länder). Att kunna köpa sig fri från solidaritet som finns på förslag inom EU är i praktiken alltid möjligt, men egentligen oetiskt. Det här handlar om hur kollektivt handlande alls är möjligt. Om jag är övertygad om att alla andra bidrar i samma utsträckning som jag själv är jag beredd att göra de uppoffringar som krävs. Om jag däremot vacklar i denna övertygelse och misstänker att andra inte deltar eller åker snålskjuts på vissas engagemang, då sviktar själva basen för solidariteten. Det är alltså av yttersta vikt att det inte ges några fripass för solidariteten.

För det andra är det viktigt att hålla fast vid att vissa frågor är viktigare än andra. Jag upplevde en stor befrielse i att debatten kunde handla om något annat än SD. Här handlade det om att rädda liv. Det handlade inte om vad som är för eller mot SD. Än mer; SDs positioner hade upphört att vara vattendelare i debatten – de gjordes helt enkelt icke-relevanta. Där tycker jag vi ska fortsätta.

Alltså:

·      Se till att behåll ”vi”:et i solidariteten både inom Europa och Sverige, tillåt inga undantag.

·      Se till att fortsätt sovra mellan viktigare och mindre viktiga frågor, där rädda liv definitivt är viktigare än SD.