När man hanterar det oväntade - en tanke om erfarenheter och Angela Merkelel

Under de senaste decenniet har jag av olika skäl då och då frågat mig om det gamla talesättet att man utvecklas av motgångar alls har någon giltighet? I media säger allehanda framgångsrika människor då och då att ”jag skulle inte vilja vara utan mina motgångar”, men då har jag tänkt att ”Jaha, men det skulle jag!” Det tycks som om dessa människor uttalar sig från en position av nutida framgång, från vilken dåtida misslyckanden naturligtvis har mist sin bestämmande kraft. De som det aldrig gick bra för igen, varför intervjuas inte de och skulle de i så fall uttrycka sig på samma sätt?

Det här är naturligtvis inget isolerat fenomen, utan en del i ett samhälle, där framgång värderas mycket mer än tidigare, och ibland är det enda som värderas. Ett  samhälle som bara tycks räkna de allra bästa och beundra de allra framgångsrikaste, där ett liv koncipierat som en slingrande väg inte längre anses eftersträvansvärt och där antalet arenor där vi ska vara framgångsrika, ständigt ökar: arbete, boende, vänner (släkt!), utseende, kondition, barn. I denna miljö är det logiskt om motgångar  är en black om foten. De gör oss inte bättre, inte klokare – de sinkar oss bara.

Men när jag nu läser att Angela Merkel säger ”Vi klarar det”, och syftar på att vi kan öppna gränserna mycket mer än tidigare, då upplever hur hon tar moralisk ledning över ett helt Europa. Och jag funderar kring vad det är som får henne att göra så här? Det har naturligtvis inte ett svar, och det finns många som är mer lämpade att svara på hennes motivation än vad jag är, men jag tror att en anledning varför Merkel agerar som hon gör är att hon vet vad det handlar om att vara förtryckt. Hon kommer ju från DDR! Jag har ingen insider-information om hennes hitoria, men jag tror att hon någonstans delar en erfarnhhet som andra ledare i västeuropa saknar. Och jag skulle gissa att hon hämtar en del av sin solidaritet eller sitt engagemang i den nuvarande situationen, därifrån. För mig blir detta en bild över att motgångar, eller upplevelser av obehagligt slag, trots allt kan föra med sig något ovärderligt och det inte bara i en mer privat arena, utan också i politiken.

Och då kan jag också formulera ett tentativt svar på min mångåriga fundering: Ja, det är faktiskt så att det där gamla talesättet om att man stärks av sina motgångar, är helt värdelöst om det enda målet är att komma fram så snabbt och så högt som möjligt i förhållande till alla andra.Men det kan faktiskt också vara en grund till att man i en oväntad situation, väljer den moraliskt rätta vägen. Erfarenheten kan få en att följa ett annat mål. Och känna av när det är dags att slå in på den nya vägen. Det är rätt att handla så att människor inte dör, nästan helt oavsett omständigheter är det rätt. Och i denna (nya) miljön vill jag ropa ”Ja, Merkel, vi klarar det tillsammans! Vi backar upp och hjälper till att genomföra det du satt igång!"