På Göteborgs Internationella Konstbiennal för Samtida Konst
(GIBCA), som öppnade i helgen, finns ett litet rum längst in i Hasselblad
Center vid Konstmuseet på Götaplatsen där Arvo
Leo visar en timme lång film. Filmen består till stor del av en aldrig
sinande ström av teckningar från den inuitiske konstnären Pudio Pudlats måleri och filmsekvenserna har fortsatt i samma stil.
De är, kort utryck gränslöst fantasifulla och jag blir GLAD och upprymd av dem.
-
Ibland vet man ju inte riktigt varför något
fungerar för en, man känner bara att det gör det, säger min kompis, som jag ser
utställningen tillsammans med.
Vi funderar på detta ett slag, men
jag vet i alla fall en sträng som slås an hos mig av detta:
Det jag gillar med
den här konsten är att den placerar sig mitt i. Den börjar inte i planen, den
börjar inte i början, det känns istället som att den börjar mitt i och
utvecklar sig som en blomma åt alla håll, till oanad skönhet.
Det finns en filmsekvens där två äldre män sitter vid ett bord
med ett halvfärdigt pussel. Pusslet är färdigt runt kanterna och därefter har männen
fyllt på med bitar från ena hörnet. Berättarrösten säger att människor börjar
pusslen från kanterna. ”Nej”, kan jag faktiskt upplysa om, barn gör inte det!
Barn börjar pussel mitt i. I alla fall gjorde min dotter det innan hon lärde
sig hur det ”skulle” vara. Och det är den känslan, hur det är innan man har
lärt sig hur det ”ska var” som präglar filmen och teckningarna. Det är därför pusselsekvensen
känns så central i vad verket vill förmedla.
Jag minns en liknande upplevelse av detta att börja mitt i,
som jag fick när jag besökte en medeltida trästad. Jag minns inte var det var
någonstans, vi var i en grupp så det var troligtvis i skolan, eller möjligtvis
när jag läste franska på universitetet i Pau. Det var heller ingen riktig
trästad, men väl några hus och jag minns särskilt en trappa. Den var byggd på
ett sätt så att man kände att snickaren hade befunnit sig med hela din
koncentration på just det trappsteg han (ja, jag skulle tro att det var en han)
för tillfället höll på att bygga. Det var inte samma avstånd mellan stegen och trappan
ändrade riktning mitt i för att som i sista stund nå fram till avsatsen på den
övre våningen. Men det var trappans vindlande väg som var dess essens, inte att
den nådde övervåningen.
Samma lyckokänsla som när jag såg och levde mig in i den
trappan, får jag när jag ser Arvo Leos
film med Pudio Pudlats
måleri/teckningar. När allt är planenligt blir det dött. Det är bara så.
Det finns olika bilder för hur politiskt beslutsfattande går till som har samröre med den här illustrationen.
Rationalistiskt beslutsfattande har en färdig analys av mål och medel innan
beslut om väg tas. Inkrementellt beslutsfattande ”muddlar” istället igenom för
att lösa uppkommande problem och gör det som måste göras just då. Angela Merkels beslut (för att nu
återkomma till denna kvinna) när hon först öppna gränserna och sa ”Vi klarar det”, ser
jag som exempel på det sista. I krissituationer
är inga andra sätt möjliga, för man vet alltför lite om förutsättningarna och vad
som kommer att hända.
Men det här blogginlägget
handlar om konst.
Göteborgs
Internationella Konstbiennal visas fram till den 22 november på fem olika
platser i Göteborg. Två vid Götaplatsen; Hasselblad Center och Konsthallen och
tre vid Röda Sten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar