Nivåer på jämställdhet
presenteras ofta som skillnader mellan
kvinnor och män. När skillnaderna minskar anses det vara ett tecken på ökad
jämställdhet. I många fall är detta ett bra perspektiv, som exempelvis när det
löneskillnader då ett minskat gap mellan kvinnor och män tydligt innebär ökad
jämställdhet.
Men i andra fall ger frågan om skillnader bara en del av
svaret på vad som egentligen händer. När det gäller minskade skillnader i
politiska attityder exempelvis är det viktigt att undersöka förändringar mellan
könen som skillnad, men utan att också studera den substantiella riktningen på förändringen, förstår vi inte vad som
händer. Är det kvinnor som har börjat tycka mer som män, eller är det män som har
börjat tycka mer som kvinnor?
Trafiksäkerhetsverket har länge lyft fram kvinnors beteende
som norm när det gäller trafiksäkerhet. Som del i arbetet med
jämställdhetsintegrering, som i förvaltningen bland annat innebär att man
könsuppdelar statistiken som ett verktyg för att få djupare kunskap om
förvaltningens agerande, har man räknat fram hur många färre dödade och skadade
vi får i trafiken om män tar efter kvinnors sätt att köra bil. Man diskuterar
alltså inte bara skillnader mellan könen, utan också åt vilken riktning
minskade skillnader pekar och sätter den riktningen i relation till
verksamhetens mål.
I en färsk rapport av Felipe
Estrada, Olof Bäckman och Anders Nilsson undersöks utvecklingen inom kriminalitet i Sverige. Det har sagts att skillnaden mellan könen
minskar, men åt vilket håll går utvecklingen substantiellt? Blir kvinnor mer
kriminella, eller blir män fredligare? Rapporten visar tydligt att utvecklingen
faktiskt följer ett mönster där minskade skillnader mellan kvinnor och män har
sin bakgrund i att män tar efter
kvinnors lägre kriminalitet. Sett över en längre tidsperiod, från mitten av
1800-talet har mäns vålds- och stöldbrott minskat kraftigt.
Det här är en glädjande utveckling! Det är viktigt att
jämställdhet – och feminism - inte bara diskuteras som en fråga om minskade
skillnader mellan kvinnor och män, utan också som en fråga om grundläggande
värden. Länge har den diskussionen lamslagits av en rädsla att återuppliva det
som brukar kallas essentialistiska värden, dvs. värden som anses vara
förknippade med kvinnor (ja det talas mer sällan om män på detta sätt) per se.
Men många av dessa värden, som exempelvis att vara omhändertagande, kan
diskuteras som mänskliga värden – även det manliga livet är beroende av att
ge och få omvårdnad. Resultatet av Estrada m fl undersökning kan läsas som
att vi kommit en bit närmare ett sådant mål för båda könen.