Vad ska SD göra för att stoppa problemet?

Bra av Mona Sahlin att hon igår i Aktuellt lyfte frågan om vad politiskt ansvar innebär i ett demokratiskt och civiliserat samhälle. Vanligtvis anses det vara ett problem för politiker att bli sammankopplad med tvivelaktiga företeelser. När insinuationer  formuleras tar politiker i bästa fall tydligt ta avstånd från det de anklagas att ha samröre med. Bevekelsegrunden är att behålla politiskt förtroende, en viktig tillgång och oerhört svårt att reparera om den börjat krackelera.

Men, i delar av SD finns ingen sådan tydlig prioritering av att behålla politiskt och parlamentariskt förtroende. Anledningen är att vissa delar av partiet inte alls hämtar sitt förtroendekapital hos väljare genom att följa de oskrivna reglerna för gott politiskt och parlamentariskt beteende utan stället genom att bryta dem. Visserligen har Linus Bylund rätt i att samvaro med mer våldsamma grupper finns inom fler politiska falanger, men just nu är det problemet att det anstiftas bränder mot flyktinganläggningar och det problemet berör inte alla politiska falanger.

Men i den allmänna debatten gäller det samtidigt att hålla tungan rätt i mun. Ett alltför unisont avfärdande av SD av det politiska och mediala etablissemanget kan leda till ökat stöd för partiet, eftersom det är just att vara utestängd från ett monolitiskt etablissemang som utgör en del av identifikationen. Det blev följden av affären med järnröret och SD för några år sedan, då också Kent Ekeroth hade en central roll.

Ju mer vi kan diskutera problemet och inte SD, desto större chans att diskussionen kan fördjupas. Kanske hade diskussionen i Aktuellt blivit bättre om den startat med ”Vi har ett stort problem med att asylboenden och kommande asylboenden bränns ner, vad tänker SD göra för att försöka stoppa detta?” Så brukar politiska diskussioner läggas upp. Politiker ställs till svars och utkrävs ansvar. Att det mest flyktingkritiska partiet har ett särskilt ansvar för att se till att kritik inte övergår i våld, borde vara tämligen självklart. Linus Bylund borde inte ha fått gå ifrån teve-studion igår innan han slagit fast vad partiet ytterligare ska göra för att försöka få ett stopp på de anlagda bränderna – som är vårt gemensamma ansvar. Nagla fast det. Det var det vi ville höra.

Kompromiss och mellanmjölk är det nya svarta

Sverige skakas. Det som kändes så rätt i augusti, att säga ja till människor som flyr från död och nöd, blev i andra ledet svårt att leva upp till när majoriteten av Europeiska länder inte ställde sig bakom. I stort sett är det bara Tyskland och Sverige som tar ett fullt ansvar. Vi blev också överrumplade av det stora antalet hjälpsökande. Skolor, daghem och äldrevård kan komma att få mindre pengar – det vill vi ju inte! Därtill kommer bränder och sedan – den lamslående attacken på skolan i Trollhättan.

Jag har efterlyst ledarskap i svensk politik. För att bli trygg i att ”vi klarar det”, måste några peka ut riktningen för den gemensamma ansträngningen. Det har regering och opposition nu gjort i en gemensam kompromiss. Stefan Löfven gjorde ett starkt intryck när han presenterade innehållet i överenskommelsen i Aktuellt i veckan och stor eloge även till tidigare arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson som trots reporterns ihärdiga frågor om vem som vunnit på överenskommelsen, återkom till att det var en bra kompromiss för alla parter.  Det är precis sådant gemensamt ledarskap som behövs i dagens situation. I en kompromiss får man inte det man helst önskar sig, det är själva innebörden i en kompromiss. Men det viktiga är att en kompromiss understödjer det ”vi” som var starkt nog att säga ja, och som behövs för att vi ska kunna rida ut ur krisen.

Men fler än politiker kan hjälpa till att stödja detta ”vi”. Det är naturligtvis helt etiskt förkastligt av SD att lägga ut adresser på planerade flyktingboenden och det pekar på att partiet fortfarande inte är parlamentariskt rumsrent. Men vi bör inte möta hat med nytt hat. Vi bör vara lite bättre på att höja oss över sådana känslor om vi vill stärka det där fantastiska ordet ”vi”.

Journalister kan ta ett större ansvar i att understödja skapandet av ett sådant vi. Man kan utöva ordentlig kritisk journalistik utan att borra efter förlorare och vinnare: Vad betyder överenskommelsen i praktiken, hur ska det gå till i kommunerna? Finns det några planer på hur ni ska arbeta med de ytterligare åtgärder som kommer att behövas? Hur ska ni agera på den europeiska arenan för att för att få övriga Europeiska länder att ta sitt ansvar? Allt som leder framåt är inte konflikt.

Händelsen i Trollhättan är lika fruktansvärd som Utöya, om än i mindre skala. Nyhetsrapporteringen har beskyllts för att vara ”vit”. Nyhetsrapportering bör optimalt belysa flera sidor och då i sin helhet bidra till att skapa grunden till bland annat kompromisser, dvs. sätt att se på problem där alla sidor får ta och ge. I en balanserad nyhetsrapportering i public service bör et flertal känna igen sig, även om alla också känner att deras världsbild delvis har kompromissats med.

Men i ljuset av kompromiss och balans är det också av vikt att föra fram hur gärningsmannen presenterats i media. Varför publicera hans fullständiga namn och bild, som en person  rakt igenom värd att bespottas, som en stereotyp vit rasist? Stereotyper bör motarbetas, bör det då inte ske i alla läger, dvs. att vi avstår från enkla kopplingar utan hänsyn till bakgrund och situation? Dvs. man bör göra en skillnad mellan dåd och person och se att personen också var en person som haft behov och önskningar som inte infriats. Nej, jag tror liksom Anna Lena Lodenius att man bara begår sådana brott om man själv har en historia med problem som man inte har fått tillräckligt stöd i att lösa.

Ett alltför skoningslöst och stereotypt fördömande kan dessutom bli en källa till solidaritet med hans person hos de som känner sig utsatta på liknande sätt. Om det därefter leder till liknande handlingar är det mycket olyckligt. Vi bör ha solidaritet med alla utsatta personer och någon som begår en sådan handling måste vara en utsatt person, som vi kan ha omtanke om, men ändå starkt fördöma hans handling. Detta vore det enda rätta i den inflammerade och ansträngda politiska situation som vi befinner oss i just nu. Journalistiken kan hjälpa till med detta.

Vi bör ställa oss i mitten. Som mellanmjölk. Mellanmjölk är också en svensk symbol. Kompromiss och mellanmjölk är det nya svarta.