Idag skriver Michael
Karlsson och Nujin Tasci på Svenska Dagbladet att en övervägande del av
flyktingarna som kommer till Sverige är pojkar/män och att detta utgör en
snedfördelning eftersom flyktingarna i världen till lika delar består av
kvinnor/flickor och män/pojkar. Mönstret är liknande i Tyskland, Peter Maxwill skriver på Spiegel
on-line att den genomsnittliga flyktingen är en man under 30 år.
Det
här pekar på flera saker: För det första att flyktvägarna för de som tar sig ut
ur krisdrabbade länder måste göras så säkra som möjligt. Precis som flera
hundra akademiker skrev i en appell för några veckor sedan bör kravet på flyget
att bekosta hemtransport för de som inte har asylskäl, slopas. Ju farligare
flyktvägen är, desto större blir skillnaden för de som har möjlighet (här ingår
även ekonomiska möjligheter) att ta sig fram och de som inte har det.
Detta
kan minska skillnaderna mellan män/pojkar och kvinnor/flickor, men troligtvis inte
göra så att de försvinner. Efter Estonia katastrofen 1994 kom liknande
berättelser: de som klarat sig ur det sjunkande vraket var de unga och starka,
ofta män. I en mening tror jag alltså att detta inte går att göra någonting åt.
Om jag hade små barn skulle jag också tycka att det vore en bra
arbetsfördelning att den som inte var närmast knuten till dem gav sig iväg som
en förtrupp för familjen. Och när jag försvarar det på detta vis, gör jag det inte från ett heterosexuellt perspektiv.
Det pekar därför för det andra på
att mottagandet av flyktingar bara är ett sätt att hantera krisen. Det finns
fler och de är nödvändiga: Vi måste ge mer hjälp på plats, närmare
katastroferna och vi måste verka för att konflikthärdar dämpas.
För att göra det behövs politiskt ledarskap, både på den
inhemska, europeiska och nationella nivån. De förhandlingar som stundar i
veckan där EUs ledare ska diskutera flyktingkvoter, är mycket viktiga.
EU-länder får möjligheter genom EU-samarbetet men det kräver också
skyldigheter. Självklart är det bättre att söka enighet än att tvinga länder in
i något de i grunden inte accepterar – hur kommer det att gå för flyktingar som
tas emot på det sättet? - men detta borde vara en fråga där det i praktiken
inte är möjligt för länder att säga nej. Vill man ta del av frukterna av
samarbetet måste man också dela på arbetet.
Severin Weiland skrev i Spiegel om ”vi
klarar det” kanslern Angela Merkel
och de gränskontroller som hon därefter upprättade: ”Die Wahrheit ist: Merkel
hat die Lage schlicht unterschätzt. Die "Wir-schaffen-das"-Kanzlerin
hat keinen Plan.” När Angela Merkel gick ut och sa ”vi klarar det” och öppnade
grindarna, då hade hon ingen genomtänkt plan, skriver han. Han beskriver
Merkels politik som inkrementalistisk, men med stora steg är det behövs: ”bloß
keinen großen Plan zeichnen, die Dinge in kleine Teile zerlegen. Und wenn es
notwendig ist, auch mal die ganz große Wende wagen.” De små stegens politik
alltså, och samtidigt våga de stora stegen när det är nödvändigt.
Låt oss hoppas att
Merkel utövar sitt mest kraftfulla ledarskap i förhandlingarna i den kommande veckan,
så att Europa tar gemensamt ansvar för de flyktingar som kommer hit.
Men även på den
internationella nivån krävs ansvarstagande. Hur
kan vi låta kriget fortgå i Syrien år efter år? Hur kan vi låta IS växa sig så
starka? Även på den internationella arenan krävs att vi vågar stå för vissa världen, exempelvis
människovärdet, och försvara dem i både idé och praktik. Ansvarsfullt ledarskap
på alla nivåer alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar