torsdag 15 september 2016

Fördel kvinnor: politik och klimakterie

I den amerikanska valkampanjen diskuteras för närvarande lämplighet för ämbetet i relation till ålder och kön. Det är ingen särskilt vänlig eller konstruktiv bild som framträder av kandidaterna. Svensk media tycks enig om att mediediskussionen ofta är rejält osaklig i relation till vad kandidaterna faktiskt skulle kan bidra med som presidenter. Samtidigt erbjuds få alternativa diskussioner.

Här är en:

Ett kännetecken för en bra politiker är rimligtvis att hon eller han kan fatta beslut för det allmännas bästa på relevanta grunder, vilket innebär att man bör klara av att bortse från ovidkommande faktorer. En god förmåga hos en politiker bör då vara en som kan vara så neutral som möjligt i relation till andra möjliga drivkrafter och konkurrerande mål som en politiker kan ställas inför.

Vad kan vara ovidkommande faktorer?

Idag anses biologiska förklaringsfaktorer till mänskliga beteende vara intressanta inom många olika områden. Boken ”den själviska genen” som kom på 1990-talet utgjorde på många sätt ett startskott för den offentliga debatten om detta. Tesen om den själviska genen hävdar att i princip allt mänskligt beteende går ut på att föra de egna generna vidare.

Men inte politikernas beteende väl?

Det är inte orimligt att tänka sig att även politikerna är påverkade av dessa processer. ”Den själviska genen” skulle kunna ses som orsaken till olika former av maktfullkomlighet, där aktörer agerar strategiskt för att föra fram sina egna positioner utan rimlig hänsyn. Man kan också tänka sig att sådana bevekelsegrunder ligger bakom olika former av aggressivt politiskt beteende, inte bara aggressiv kampanjföring utan också mer substantiella aggressioner som exempelvis krigsföring. Den själviska genen är också troligtvis inblandad när politiker ägnar sig åt kärlekshistorier vid sidan om äktenskapet, som exempelvis Bill Clinton gjorde.

Om vi alltså finner det troligt att biologiska drivkrafter är en viktig faktor även bakom politikers handlande borde de ses som betydelsefulla för i hur stor utsträckning politiker är kapabla att bortse från denna typ av ovidkommande faktorer. När denna kraft är stark borde vi vara mer olämpliga som politiker, än när den är svagare.

Det finns bara en grupp som står helt fria från den biologiska drivkraften att vilja föra fram sina egna gener. Som bekant är män fruktsamma under hela livet när de väl passerat puberteten. Denna förmåga är avundsvärd i många avseenden, men i politiken är det enligt detta resonemang en svår lapsus. Manliga politiker kan aldrig bli helt fria från den här drivkraften.

Den enda grupp som faktiskt står fria från den typen av ovidkommande inflytande är kvinnor som passerat klimakteriet. På basis av diskussionen om biologins betydelse för mänskligt agerande, kan vi revidera äldre idéer om hur ett ”de vises råd”, en grupp personer som har förmåga och erfarenhet att se till de allmännas bästa och inte förfalla åt egennyttiga hänsyn och beteende, bör sättas samman. Vi förstår nu att denna grupp rimligtvis bara består av kvinnor, eftersom kvinnor är de enda som biologiskt sett kommer över fasen där de egna generna pockar på plats och utrymme.


Så därför: Angela Merkel keep going! och Hilary Clinton – stay strong!

söndag 24 januari 2016

svenska normer


God morgon världen hade idag den 24 januari ett inslag om svenska normer. Det var ett reportage från en kurs i 60 timmars samhällsorientering för invandrare där man bland annat berörde föräldraskap i Sverige. Det var mycket intressant att lyssna på, eftersom det sa något konkret om vad ”svenska normer” är och hur de i praktiken kan förmedlas till nya svenskar.

Normer. Normer är oftast inte entydiga utan bär en mångtydighet – det är just därför de är normer och inte institutionaliserade i mer formella regelverk. En viktig sak med normer är att för att fånga vad de står för – och därför också för att kunna förändra dem - måste vi diskutera dem.

Det finns alltid krafter som vill förhindra och begränsa en sådan diskussion – det är ofta politiskt radikala krafter.

När det gäller vad som är ”svenskt”, hade Sverigedemokraterna länge monopol på den frågan, men sådan tur – just för utvecklingen av normer – börjar vi nu kunna diskutera vad som är ”svenskt”.

Precis som normer varierar över generationer, så varierar de också i rummet. Vissa generationer har växt upp i välmående omständigheter och det får effekt på hur de tänker och vad de värdesätter. Det är Ronald Ingleharts (1977) berömda tes om moderna värderingar om att materiell standard är viktigt, vilket personer som växt upp i tider av brist, har i högre grad. Dessa har över tid ersatts av postmoderna värderingar, där man i högre grad är intresserad av att förverkliga sig själv. Om kontexten spelar roll för värderingar över tid, så spelar de givetvis också roll mellan olika länder eller kulturer. Det betyder att det finns variationer men att de givetvis också kan ändras.

Diskussionen om normer knutna till olika grupper aktualiserades av händelserna i Köln under nyårsnatten samt diskussionen om vad som händer och har hänt på musikfestivaler, bland annat i Stockholm.

Att säga att kön spelar roll i den diskussionen blir oerhört platt om vi utgår från att vi socialiseras in i normer. Det blir en politisk markering för att vi bör se detta som ett strukturellt, patriarkalt förtryck – men det hjälper oss inte förstå normerna på djupet och inte heller att hantera problemet på ett bättre sätt.

I forskningen talar man ofta om begreppet intersektionalitet vilket just signalerar att våra identiteter och hur vi lever påverkas av flera olika strukturer: kön, socioekonomi och etnicitet. Man menar att det är i skärningspunkterna mellan dessa som vi blir till vad vi är.

Normer är inte givna och normer som är dåliga för kollektiv eller individ behöver vidareutvecklas. För att kunna göra det måste vi tala om dem. Det innebär att vi i diskussionen om övergrepp på kvinnor behöver kunna säga att etnicitet också spelar roll – det är inte bara kön. Men det innebär också att det inte heller bara etnicitet. De som menar att man kan sätta punkt för diskussionen när man väl slagit fast att det är ”invandringens fel ” har givetvis också en begränsad syn.

Jag håller inte heller med Andreas Heinö Johansson om att vi ska gå från ”folkhemmet” till en multikulturell kulturell nationell normtillhörighet.

Jag tror snarare att normdiskussionen bör föras utförligt och djupt och att det först är därefter som vi kan säga något om hur folkhemmet förändrats till ett annat slags hem. Visst kan det som anses vara ”svenskt” förändras om befolkningssammansättningen ändras, men samtidigt finns det med all säkerhet ett antal svenska ”förgivet-taganden” som de flesta av oss vill behålla, som vi kanske heller inte alltid är medvetna om.

På kursen i svenskt föräldraskap handlar det om att vi inte slår våra barn och hellre pratar med dem och kramar dem än köper saker till dem. Detta är givetvis inte något som svenska föräldranormer har patent på, men de flesta tycker nog att det är bra normer och att det är bra att det sprids i samhället. Kanske kunde grupper från fler skärningspunkter ha nytta av en sådan kurs.