söndag 24 januari 2016

svenska normer


God morgon världen hade idag den 24 januari ett inslag om svenska normer. Det var ett reportage från en kurs i 60 timmars samhällsorientering för invandrare där man bland annat berörde föräldraskap i Sverige. Det var mycket intressant att lyssna på, eftersom det sa något konkret om vad ”svenska normer” är och hur de i praktiken kan förmedlas till nya svenskar.

Normer. Normer är oftast inte entydiga utan bär en mångtydighet – det är just därför de är normer och inte institutionaliserade i mer formella regelverk. En viktig sak med normer är att för att fånga vad de står för – och därför också för att kunna förändra dem - måste vi diskutera dem.

Det finns alltid krafter som vill förhindra och begränsa en sådan diskussion – det är ofta politiskt radikala krafter.

När det gäller vad som är ”svenskt”, hade Sverigedemokraterna länge monopol på den frågan, men sådan tur – just för utvecklingen av normer – börjar vi nu kunna diskutera vad som är ”svenskt”.

Precis som normer varierar över generationer, så varierar de också i rummet. Vissa generationer har växt upp i välmående omständigheter och det får effekt på hur de tänker och vad de värdesätter. Det är Ronald Ingleharts (1977) berömda tes om moderna värderingar om att materiell standard är viktigt, vilket personer som växt upp i tider av brist, har i högre grad. Dessa har över tid ersatts av postmoderna värderingar, där man i högre grad är intresserad av att förverkliga sig själv. Om kontexten spelar roll för värderingar över tid, så spelar de givetvis också roll mellan olika länder eller kulturer. Det betyder att det finns variationer men att de givetvis också kan ändras.

Diskussionen om normer knutna till olika grupper aktualiserades av händelserna i Köln under nyårsnatten samt diskussionen om vad som händer och har hänt på musikfestivaler, bland annat i Stockholm.

Att säga att kön spelar roll i den diskussionen blir oerhört platt om vi utgår från att vi socialiseras in i normer. Det blir en politisk markering för att vi bör se detta som ett strukturellt, patriarkalt förtryck – men det hjälper oss inte förstå normerna på djupet och inte heller att hantera problemet på ett bättre sätt.

I forskningen talar man ofta om begreppet intersektionalitet vilket just signalerar att våra identiteter och hur vi lever påverkas av flera olika strukturer: kön, socioekonomi och etnicitet. Man menar att det är i skärningspunkterna mellan dessa som vi blir till vad vi är.

Normer är inte givna och normer som är dåliga för kollektiv eller individ behöver vidareutvecklas. För att kunna göra det måste vi tala om dem. Det innebär att vi i diskussionen om övergrepp på kvinnor behöver kunna säga att etnicitet också spelar roll – det är inte bara kön. Men det innebär också att det inte heller bara etnicitet. De som menar att man kan sätta punkt för diskussionen när man väl slagit fast att det är ”invandringens fel ” har givetvis också en begränsad syn.

Jag håller inte heller med Andreas Heinö Johansson om att vi ska gå från ”folkhemmet” till en multikulturell kulturell nationell normtillhörighet.

Jag tror snarare att normdiskussionen bör föras utförligt och djupt och att det först är därefter som vi kan säga något om hur folkhemmet förändrats till ett annat slags hem. Visst kan det som anses vara ”svenskt” förändras om befolkningssammansättningen ändras, men samtidigt finns det med all säkerhet ett antal svenska ”förgivet-taganden” som de flesta av oss vill behålla, som vi kanske heller inte alltid är medvetna om.

På kursen i svenskt föräldraskap handlar det om att vi inte slår våra barn och hellre pratar med dem och kramar dem än köper saker till dem. Detta är givetvis inte något som svenska föräldranormer har patent på, men de flesta tycker nog att det är bra normer och att det är bra att det sprids i samhället. Kanske kunde grupper från fler skärningspunkter ha nytta av en sådan kurs.

tisdag 29 december 2015

Nyår: Nuet är evigt



Jag förstår inte riktigt diskussionen om att det finns en hetsjakt på ”nuet", som bland annat Bodil Jönsson skriver om i DN idag.

För mig är den grundläggande känslan i att vara närvarande i nuet en kontakt med – och nu kanske det låter pompöst, men det är faktiskt så det känns – evigheten.

Sedan något år ungefär försöker jag regelbundet mentalt släppa allting under en stund. Jag tänker på det som att jag ”gör mig klar”. Man vet ju aldrig vad som kommer i ens väg och hur lång tid man har och vad man har möjlighet att ägna den åt. Det hela grundar sig i en upplevelse som jag hade för några år sedan under en meditation. En larmande röst kom till mig och den sa ”du måste göra dig klar” ”du måste göra dig klar”. Den var inte alls ovänlig eller hotfull. Den manade bara eftertryckligt fram detta viktiga budskap.

Meditationen ägde rum på en plats där jag inte är så ofta och tillsammans med en okänd instruktör. En bekant till mig bodde i närheten och mindre än ett år efter händelsen dog hon plötsligt alldeles för ung. Frid vare med henne. Det fick mig efteråt att se på det meditativa larmet som levererat av en ängel som gick fel. Vi var rätt lika min bekant och jag och jag lever ju fortfarande och är vid god vigör.

Upplevelsen gjorde att jag återvände till samma instruktör. Jag har inte gjort någon liknande erfarenhet sedan dess, men jag har haft andra bra meditationsupplevelser.

Det återkommande med dessa är att jag får kontakt med en känsla av evighet och för mig är det inget annat än ett intensivt nu. När den nu-känslan infinner sig är den inte annorlunda än hur den kändes när mina barn var små, eller när jag själv var liten och i tysthet iakttog världen. Det är som om jag kan öppna en dörr till rummet bredvid och därinne har jag små två- och fyra-åringar springande kring benen istället för de nästan vuxna barn som numera sitter mitt emot mig vid köksbordet.

För mig är denna känsla av nuet utsträckt till det jag alltid är när jag kommer till mig och tar plats ordentligt i mig. Nuet är en skatt inom mig som när jag öppnar den för intryck fastnar de därinne, kommer de till ro i mig, som trygga avtryck att alltid återvända till när det behövs.

Jag förstår helt enkelt inte hur nuet kan upplevas på något annat än just så.

onsdag 2 december 2015

Makode LInde - det viktiga är frågan - inte svaren


Makode linde.

Det är frågorna som ställs som är det viktiga - inte svaren.

Exploatering av det svarta så som det gjordes förr, nu återskapat som en tårta. Tårtan insinuerar festlighet, det blir på låtsas - det är också mycket senare i historien. Det skapar ett glapp i invanda förståelseramar - en konfrontation! Det är väl det som är meningen med konst?

Om sedan en aktör handlar si eller så, vem aktören var (kulturministern). Det är inte avgörande. Det viktiga var att frågan ställdes, att situationen skapades. Utfallet kunde ha blivit på många sätt och inget hade nödvändigtvis varit mer rätt eller fel än något annat - det är debatten som är det viktiga.

Nu: Negerkungens återkomst. Också ett gammalt uttryck. Jag förknippar det med Pippi Långstrumps pappa. Uttrycket används nu i en ny kontext, av en annan person (Markode). 

Vad händer då?

Frågorna är stabila, oklanderliga. Helt relevanta.

Det är i svaren vi kämpar med normerna. Hur vi ska förhålla oss nu, givet våra (bättre) intentioner, våra ansatser och vårt ansvar. Svaren kan väga åt ena hållet, väga åt andra hållet. Men normerna bearbetas i diskussionen, inte i ett rättasvar. 

söndag 8 november 2015

Kön, brottsstatistik och ett fredligare samhälle


Nivåer på jämställdhet presenteras ofta som skillnader mellan kvinnor och män. När skillnaderna minskar anses det vara ett tecken på ökad jämställdhet. I många fall är detta ett bra perspektiv, som exempelvis när det löneskillnader då ett minskat gap mellan kvinnor och män tydligt innebär ökad jämställdhet.

Men i andra fall ger frågan om skillnader bara en del av svaret på vad som egentligen händer. När det gäller minskade skillnader i politiska attityder exempelvis är det viktigt att undersöka förändringar mellan könen som skillnad, men utan att också studera den substantiella riktningen på förändringen, förstår vi inte vad som händer. Är det kvinnor som har börjat tycka mer som män, eller är det män som har börjat tycka mer som kvinnor?

Trafiksäkerhetsverket har länge lyft fram kvinnors beteende som norm när det gäller trafiksäkerhet. Som del i arbetet med jämställdhetsintegrering, som i förvaltningen bland annat innebär att man könsuppdelar statistiken som ett verktyg för att få djupare kunskap om förvaltningens agerande, har man räknat fram hur många färre dödade och skadade vi får i trafiken om män tar efter kvinnors sätt att köra bil. Man diskuterar alltså inte bara skillnader mellan könen, utan också åt vilken riktning minskade skillnader pekar och sätter den riktningen i relation till verksamhetens mål.

I en färsk rapport av Felipe Estrada, Olof Bäckman och Anders Nilsson undersöks utvecklingen inom kriminalitet i Sverige. Det har sagts att skillnaden mellan könen minskar, men åt vilket håll går utvecklingen substantiellt? Blir kvinnor mer kriminella, eller blir män fredligare? Rapporten visar tydligt att utvecklingen faktiskt följer ett mönster där minskade skillnader mellan kvinnor och män har sin bakgrund i att män tar efter kvinnors lägre kriminalitet. Sett över en längre tidsperiod, från mitten av 1800-talet har mäns vålds- och stöldbrott minskat kraftigt.

Det här är en glädjande utveckling! Det är viktigt att jämställdhet – och feminism - inte bara diskuteras som en fråga om minskade skillnader mellan kvinnor och män, utan också som en fråga om grundläggande värden. Länge har den diskussionen lamslagits av en rädsla att återuppliva det som brukar kallas essentialistiska värden, dvs. värden som anses vara förknippade med kvinnor (ja det talas mer sällan om män på detta sätt) per se. Men många av dessa värden, som exempelvis att vara omhändertagande, kan diskuteras som mänskliga värden – även det manliga livet är beroende av att ge och få omvårdnad. Resultatet av Estrada m fl undersökning kan läsas som att vi kommit en bit närmare ett sådant mål för båda könen.

fredag 30 oktober 2015

Vad ska SD göra för att stoppa problemet?


Bra av Mona Sahlin att hon igår i Aktuellt lyfte frågan om vad politiskt ansvar innebär i ett demokratiskt och civiliserat samhälle. Vanligtvis anses det vara ett problem för politiker att bli sammankopplad med tvivelaktiga företeelser. När insinuationer  formuleras tar politiker i bästa fall tydligt ta avstånd från det de anklagas att ha samröre med. Bevekelsegrunden är att behålla politiskt förtroende, en viktig tillgång och oerhört svårt att reparera om den börjat krackelera.
Men, i delar av SD finns ingen sådan tydlig prioritering av att behålla politiskt och parlamentariskt förtroende. Anledningen är att vissa delar av partiet inte alls hämtar sitt förtroendekapital hos väljare genom att följa de oskrivna reglerna för gott politiskt och parlamentariskt beteende utan stället genom att bryta dem. Visserligen har Linus Bylund rätt i att samvaro med mer våldsamma grupper finns inom fler politiska falanger, men just nu är det problemet att det anstiftas bränder mot flyktinganläggningar och det problemet berör inte alla politiska falanger.
Men i den allmänna debatten gäller det samtidigt att hålla tungan rätt i mun. Ett alltför unisont avfärdande av SD av det politiska och mediala etablissemanget kan leda till ökat stöd för partiet, eftersom det är just att vara utestängd från ett monolitiskt etablissemang som utgör en del av identifikationen. Det blev följden av affären med järnröret och SD för några år sedan, då också Kent Ekeroth hade en central roll.
Ju mer vi kan diskutera problemet och inte SD, desto större chans att diskussionen kan fördjupas. Kanske hade diskussionen i Aktuellt blivit bättre om den startat med ”Vi har ett stort problem med att asylboenden och kommande asylboenden bränns ner, vad tänker SD göra för att försöka stoppa detta?” Så brukar politiska diskussioner läggas upp. Politiker ställs till svars och utkrävs ansvar. Att det mest flyktingkritiska partiet har ett särskilt ansvar för att se till att kritik inte övergår i våld, borde vara tämligen självklart. Linus Bylund borde inte ha fått gå ifrån teve-studion igår innan han slagit fast vad partiet ytterligare ska göra för att försöka få ett stopp på de anlagda bränderna – som är vårt gemensamma ansvar. Nagla fast det. Det var det vi ville höra.

söndag 25 oktober 2015

Kompromiss och mellanmjölk är det nya svarta


Sverige skakas. Det som kändes så rätt i augusti, att säga ja till människor som flyr från död och nöd, blev i andra ledet svårt att leva upp till när majoriteten av Europeiska länder inte ställde sig bakom. I stort sett är det bara Tyskland och Sverige som tar ett fullt ansvar. Vi blev också överrumplade av det stora antalet hjälpsökande. Skolor, daghem och äldrevård kan komma att få mindre pengar – det vill vi ju inte! Därtill kommer bränder och sedan – den lamslående attacken på skolan i Trollhättan.

Jag har efterlyst ledarskap i svensk politik. För att bli trygg i att ”vi klarar det”, måste några peka ut riktningen för den gemensamma ansträngningen. Det har regering och opposition nu gjort i en gemensam kompromiss. Stefan Löfven gjorde ett starkt intryck när han presenterade innehållet i överenskommelsen i Aktuellt i veckan och stor eloge även till tidigare arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson som trots reporterns ihärdiga frågor om vem som vunnit på överenskommelsen, återkom till att det var en bra kompromiss för alla parter.  Det är precis sådant gemensamt ledarskap som behövs i dagens situation. I en kompromiss får man inte det man helst önskar sig, det är själva innebörden i en kompromiss. Men det viktiga är att en kompromiss understödjer det ”vi” som var starkt nog att säga ja, och som behövs för att vi ska kunna rida ut ur krisen.

Men fler än politiker kan hjälpa till att stödja detta ”vi”. Det är naturligtvis helt etiskt förkastligt av SD att lägga ut adresser på planerade flyktingboenden och det pekar på att partiet fortfarande inte är parlamentariskt rumsrent. Men vi bör inte möta hat med nytt hat. Vi bör vara lite bättre på att höja oss över sådana känslor om vi vill stärka det där fantastiska ordet ”vi”.

Journalister kan ta ett större ansvar i att understödja skapandet av ett sådant vi. Man kan utöva ordentlig kritisk journalistik utan att borra efter förlorare och vinnare: Vad betyder överenskommelsen i praktiken, hur ska det gå till i kommunerna? Finns det några planer på hur ni ska arbeta med de ytterligare åtgärder som kommer att behövas? Hur ska ni agera på den europeiska arenan för att för att få övriga Europeiska länder att ta sitt ansvar? Allt som leder framåt är inte konflikt.

Händelsen i Trollhättan är lika fruktansvärd som Utöya, om än i mindre skala. Nyhetsrapporteringen har beskyllts för att vara ”vit”. Nyhetsrapportering bör optimalt belysa flera sidor och då i sin helhet bidra till att skapa grunden till bland annat kompromisser, dvs. sätt att se på problem där alla sidor får ta och ge. I en balanserad nyhetsrapportering i public service bör et flertal känna igen sig, även om alla också känner att deras världsbild delvis har kompromissats med.

Men i ljuset av kompromiss och balans är det också av vikt att föra fram hur gärningsmannen presenterats i media. Varför publicera hans fullständiga namn och bild, som en person  rakt igenom värd att bespottas, som en stereotyp vit rasist? Stereotyper bör motarbetas, bör det då inte ske i alla läger, dvs. att vi avstår från enkla kopplingar utan hänsyn till bakgrund och situation? Dvs. man bör göra en skillnad mellan dåd och person och se att personen också var en person som haft behov och önskningar som inte infriats. Nej, jag tror liksom Anna Lena Lodenius att man bara begår sådana brott om man själv har en historia med problem som man inte har fått tillräckligt stöd i att lösa.

Ett alltför skoningslöst och stereotypt fördömande kan dessutom bli en källa till solidaritet med hans person hos de som känner sig utsatta på liknande sätt. Om det därefter leder till liknande handlingar är det mycket olyckligt. Vi bör ha solidaritet med alla utsatta personer och någon som begår en sådan handling måste vara en utsatt person, som vi kan ha omtanke om, men ändå starkt fördöma hans handling. Detta vore det enda rätta i den inflammerade och ansträngda politiska situation som vi befinner oss i just nu. Journalistiken kan hjälpa till med detta.

Vi bör ställa oss i mitten. Som mellanmjölk. Mellanmjölk är också en svensk symbol. Kompromiss och mellanmjölk är det nya svarta.

söndag 27 september 2015

Ja till gemensamt ansvar men nej till minskad välfärd


Angela Merkels utrop ”Vi klarar det!” gav mig den största politiska inspirationen sedan länge. Det  summerade den politiska handlingskraft som blev följden av att flyktingkatastrofen fick ett ansikte – en kropp – en bild av vad vi i framtiden skulle kunna skydda om vi bestämde oss för det. Oavsett vad tyska opinionsundersökningar nu utvisar, eller vad partistrateger inom systerpartiet CSU nu menar, måste det anses vara  starkt politiskt ledarskap att våga göra vad som krävs i en osäker situation.
Men nu blir den efterföljande viktiga frågan: ”Vi klarar det, förutsatt att…” Nu när vi vet vad vi vill åstadkomma tillsammans, måste vi diskutera hur det ska genomföras. Jag menar att det finns två viktiga vägledningar i hur den frågan ska hanteras: För det första måste legitimiteten för politiken säkras genom att vi delar på ansvaret. För det andra måste roten till eventuellt motstånd angripas. Resurser till utsatta som redan finns i Sverige ska inte minska.
När det gäller legitimitet, visar ett viktigt resultat i forskningen  att människor är beredda att bidra eller utstå umbäranden så länge de känner sig övertygande om att alla bidrar lika mycket. Det är därför vi kan säga att: Vi klarar det om vi delar på ansvaret Europas länder emellan. Vi klarar det om vi delar på ansvaret Sveriges kommuner emellan och på ett sätt som inte gör att flyktingmottagande blir en strategi för kommer på nedgång.
Den andra frågan som bland annat DN diskuterar idag (150927), är om svenskarna är beredda att ta emot fler flyktingar trots att det kan utverka negativt på vår välfärd. Det är en legitim fråga vad solidariteten får ”kosta”, men jag tror den är felställd. Den stora och farliga kostnaden är möjlig minskad legitimitet på kollektiv nivå.
Utvecklingen av diskussionen de senaste månaderna har tagit ifrån SD initiativet för problemformuleringen, men om vi betänker  en betydande andel  bekänt sig till dessa åsikter och reflekterar kring vad som ligger bakom det. Många hävdar att de gör detta för att de är ”rasister”, men vad är det egentligen i en psykologisk mening att vara rasist? Det är att projicera ett hot man känner på sig själv, eller sin grupp, på en annan grupp. En bättre politik går in för att försöka minska grunden till det hotet.
Vi bör därför inte ha några umbäranden i form av minskad välfärd – den är redan för låg. Några exempel av det anekdotiska slaget, men som säkerligen inte är undantag: Flera familjer i min bekantskapskrets som har sökt psykologisk hjälp för sina barn vittnar om hur det inte finns några resurser, hur de fått vänta i flera år innan barnen fått adekvat behandling. Det finns även stora brister i vuxen psykologisk vård: 2014 dog 1513 personer i självmord. Här finns ett stort genus-gap till mäns nackdel. Två tredjedelar av dessa är män. Det ska jämföras med 275 som dog i trafiken.
Nej, det är inte i minskad välfärd som finansiering av mottagandet av flyktingar ska tas. Den är redan alldeles för låg. Det är i andra änden av behovspyramiden som monetära kostnader bör tas.