Sverige skakas. Det som kändes så rätt i augusti, att säga
ja till människor som flyr från död och nöd, blev i andra ledet svårt
att leva upp till när majoriteten av Europeiska länder inte ställde sig bakom.
I stort sett är det bara Tyskland och Sverige som tar ett fullt ansvar. Vi blev
också överrumplade av det stora antalet hjälpsökande. Skolor, daghem och
äldrevård kan komma att få mindre pengar – det vill vi ju inte! Därtill kommer
bränder och sedan – den lamslående attacken på skolan i Trollhättan.
Jag har efterlyst ledarskap i svensk politik. För att bli
trygg i att ”vi klarar det”, måste några peka ut riktningen för den gemensamma
ansträngningen. Det har regering och opposition nu gjort i en gemensam
kompromiss. Stefan Löfven gjorde ett starkt intryck när han presenterade
innehållet i överenskommelsen i Aktuellt i veckan och stor eloge även till
tidigare arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson som trots reporterns
ihärdiga frågor om vem som vunnit på överenskommelsen, återkom till att det var
en bra kompromiss för alla parter. Det
är precis sådant gemensamt ledarskap som behövs i dagens situation. I en
kompromiss får man inte det man helst önskar sig, det är själva innebörden i en
kompromiss. Men det viktiga är att en kompromiss understödjer det ”vi” som var
starkt nog att säga ja, och som behövs för att vi ska kunna rida ut ur krisen.
Men fler än politiker kan hjälpa till att stödja detta ”vi”.
Det är naturligtvis helt etiskt förkastligt av SD att lägga ut adresser på
planerade flyktingboenden och det pekar på att partiet fortfarande inte är
parlamentariskt rumsrent. Men vi bör inte möta hat med nytt hat. Vi bör vara lite bättre på att höja oss över sådana känslor om vi vill stärka det där fantastiska ordet ”vi”.
Journalister kan ta ett större ansvar i att
understödja skapandet av ett sådant vi. Man kan utöva ordentlig kritisk journalistik utan att borra efter förlorare och vinnare: Vad betyder överenskommelsen
i praktiken, hur ska det gå till i kommunerna? Finns det några planer på hur ni
ska arbeta med de ytterligare åtgärder som kommer att behövas? Hur ska ni agera
på den europeiska arenan för att för att få övriga Europeiska länder att ta
sitt ansvar? Allt som leder framåt är inte konflikt.
Händelsen i Trollhättan är lika fruktansvärd som Utöya, om
än i mindre skala. Nyhetsrapporteringen har beskyllts för att vara ”vit”. Nyhetsrapportering bör optimalt belysa flera sidor och då i sin helhet bidra till att skapa grunden till bland annat kompromisser,
dvs. sätt att se på problem där alla sidor får ta och ge. I en balanserad nyhetsrapportering i public service bör et flertal känna igen sig, även om alla också känner att deras världsbild delvis har kompromissats med.
Men i ljuset av kompromiss och balans är det också av vikt att
föra fram hur gärningsmannen presenterats i media. Varför publicera hans
fullständiga namn och bild, som en person rakt igenom värd att bespottas,
som en stereotyp vit rasist? Stereotyper bör motarbetas, bör det då inte ske
i alla läger, dvs. att vi avstår från enkla kopplingar utan hänsyn till bakgrund och situation? Dvs. man bör göra en skillnad mellan dåd och person och se att personen också var en person som haft behov och
önskningar som inte infriats. Nej, jag tror liksom Anna Lena Lodenius
att man bara begår sådana brott om man själv har en historia med problem som man inte har fått tillräckligt stöd i att
lösa.
Ett alltför skoningslöst och stereotypt fördömande kan
dessutom bli en källa till solidaritet med hans person hos de som känner sig
utsatta på liknande sätt. Om det därefter leder till liknande handlingar är det
mycket olyckligt. Vi bör ha solidaritet med alla utsatta personer och någon som begår en sådan handling måste vara en utsatt person, som vi kan ha omtanke om, men ändå starkt fördöma
hans handling. Detta vore det enda rätta i den inflammerade och
ansträngda politiska situation som vi befinner oss i just nu. Journalistiken kan hjälpa till med detta.
Vi bör ställa oss i mitten. Som mellanmjölk. Mellanmjölk är
också en svensk symbol. Kompromiss och mellanmjölk är det nya svarta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar