Jag förstår inte riktigt diskussionen om att det finns en
hetsjakt på ”nuet", som bland annat Bodil Jönsson skriver om i DN idag.
För mig är den grundläggande känslan i att vara närvarande i
nuet en kontakt med – och nu kanske det låter pompöst, men det är faktiskt så
det känns – evigheten.
Sedan något år ungefär försöker jag regelbundet mentalt
släppa allting under en stund. Jag tänker på det som att jag ”gör mig klar”.
Man vet ju aldrig vad som kommer i ens väg och hur lång tid man har och vad man
har möjlighet att ägna den åt. Det hela grundar sig i en upplevelse som jag
hade för några år sedan under en meditation. En larmande röst kom till mig och
den sa ”du måste göra dig klar” ”du måste göra dig klar”. Den var inte alls
ovänlig eller hotfull. Den manade bara eftertryckligt fram detta viktiga
budskap.
Meditationen ägde rum på en plats där jag inte är så ofta
och tillsammans med en okänd instruktör. En bekant till mig bodde i närheten
och mindre än ett år efter händelsen dog hon plötsligt alldeles för ung. Frid
vare med henne. Det fick mig efteråt att se på det meditativa larmet som levererat av
en ängel som gick fel. Vi var rätt lika min bekant och jag och jag lever ju
fortfarande och är vid god vigör.
Upplevelsen gjorde att jag återvände till samma instruktör.
Jag har inte gjort någon liknande erfarenhet sedan dess, men jag har haft andra
bra meditationsupplevelser.
Det återkommande med dessa är att jag får kontakt med en
känsla av evighet och för mig är det inget annat än ett intensivt nu. När den
nu-känslan infinner sig är den inte annorlunda än hur den kändes när mina barn
var små, eller när jag själv var liten och i tysthet iakttog världen. Det är
som om jag kan öppna en dörr till rummet bredvid och därinne har jag små två-
och fyra-åringar springande kring benen istället för de nästan vuxna barn som
numera sitter mitt emot mig vid köksbordet.
För mig är denna känsla av nuet utsträckt till det jag alltid
är när jag kommer till mig och tar plats ordentligt i mig. Nuet är en skatt
inom mig som när jag öppnar den för intryck fastnar de därinne, kommer de till
ro i mig, som trygga avtryck att alltid återvända till när det behövs.
Jag förstår helt enkelt inte hur nuet kan upplevas på något annat än just så.