tisdag 29 december 2015

Nyår: Nuet är evigt



Jag förstår inte riktigt diskussionen om att det finns en hetsjakt på ”nuet", som bland annat Bodil Jönsson skriver om i DN idag.

För mig är den grundläggande känslan i att vara närvarande i nuet en kontakt med – och nu kanske det låter pompöst, men det är faktiskt så det känns – evigheten.

Sedan något år ungefär försöker jag regelbundet mentalt släppa allting under en stund. Jag tänker på det som att jag ”gör mig klar”. Man vet ju aldrig vad som kommer i ens väg och hur lång tid man har och vad man har möjlighet att ägna den åt. Det hela grundar sig i en upplevelse som jag hade för några år sedan under en meditation. En larmande röst kom till mig och den sa ”du måste göra dig klar” ”du måste göra dig klar”. Den var inte alls ovänlig eller hotfull. Den manade bara eftertryckligt fram detta viktiga budskap.

Meditationen ägde rum på en plats där jag inte är så ofta och tillsammans med en okänd instruktör. En bekant till mig bodde i närheten och mindre än ett år efter händelsen dog hon plötsligt alldeles för ung. Frid vare med henne. Det fick mig efteråt att se på det meditativa larmet som levererat av en ängel som gick fel. Vi var rätt lika min bekant och jag och jag lever ju fortfarande och är vid god vigör.

Upplevelsen gjorde att jag återvände till samma instruktör. Jag har inte gjort någon liknande erfarenhet sedan dess, men jag har haft andra bra meditationsupplevelser.

Det återkommande med dessa är att jag får kontakt med en känsla av evighet och för mig är det inget annat än ett intensivt nu. När den nu-känslan infinner sig är den inte annorlunda än hur den kändes när mina barn var små, eller när jag själv var liten och i tysthet iakttog världen. Det är som om jag kan öppna en dörr till rummet bredvid och därinne har jag små två- och fyra-åringar springande kring benen istället för de nästan vuxna barn som numera sitter mitt emot mig vid köksbordet.

För mig är denna känsla av nuet utsträckt till det jag alltid är när jag kommer till mig och tar plats ordentligt i mig. Nuet är en skatt inom mig som när jag öppnar den för intryck fastnar de därinne, kommer de till ro i mig, som trygga avtryck att alltid återvända till när det behövs.

Jag förstår helt enkelt inte hur nuet kan upplevas på något annat än just så.

onsdag 2 december 2015

Makode LInde - det viktiga är frågan - inte svaren


Makode linde.

Det är frågorna som ställs som är det viktiga - inte svaren.

Exploatering av det svarta så som det gjordes förr, nu återskapat som en tårta. Tårtan insinuerar festlighet, det blir på låtsas - det är också mycket senare i historien. Det skapar ett glapp i invanda förståelseramar - en konfrontation! Det är väl det som är meningen med konst?

Om sedan en aktör handlar si eller så, vem aktören var (kulturministern). Det är inte avgörande. Det viktiga var att frågan ställdes, att situationen skapades. Utfallet kunde ha blivit på många sätt och inget hade nödvändigtvis varit mer rätt eller fel än något annat - det är debatten som är det viktiga.

Nu: Negerkungens återkomst. Också ett gammalt uttryck. Jag förknippar det med Pippi Långstrumps pappa. Uttrycket används nu i en ny kontext, av en annan person (Markode). 

Vad händer då?

Frågorna är stabila, oklanderliga. Helt relevanta.

Det är i svaren vi kämpar med normerna. Hur vi ska förhålla oss nu, givet våra (bättre) intentioner, våra ansatser och vårt ansvar. Svaren kan väga åt ena hållet, väga åt andra hållet. Men normerna bearbetas i diskussionen, inte i ett rättasvar.