Ja till gemensamt ansvar men nej till minskad välfärd

Angela Merkels utrop ”Vi klarar det!” gav mig den största politiska inspirationen sedan länge. Det  summerade den politiska handlingskraft som blev följden av att flyktingkatastrofen fick ett ansikte – en kropp – en bild av vad vi i framtiden skulle kunna skydda om vi bestämde oss för det. Oavsett vad tyska opinionsundersökningar nu utvisar, eller vad partistrateger inom systerpartiet CSU nu menar, måste det anses vara  starkt politiskt ledarskap att våga göra vad som krävs i en osäker situation.

Men nu blir den efterföljande viktiga frågan: ”Vi klarar det, förutsatt att…” Nu när vi vet vad vi vill åstadkomma tillsammans, måste vi diskutera hur det ska genomföras. Jag menar att det finns två viktiga vägledningar i hur den frågan ska hanteras: För det första måste legitimiteten för politiken säkras genom att vi delar på ansvaret. För det andra måste roten till eventuellt motstånd angripas. Resurser till utsatta som redan finns i Sverige ska inte minska.

När det gäller legitimitet, visar ett viktigt resultat i forskningen  att människor är beredda att bidra eller utstå umbäranden så länge de känner sig övertygande om att alla bidrar lika mycket. Det är därför vi kan säga att: Vi klarar det om vi delar på ansvaret Europas länder emellan. Vi klarar det om vi delar på ansvaret Sveriges kommuner emellan och på ett sätt som inte gör att flyktingmottagande blir en strategi för kommer på nedgång.

Den andra frågan som bland annat DN diskuterar idag (150927), är om svenskarna är beredda att ta emot fler flyktingar trots att det kan utverka negativt på vår välfärd. Det är en legitim fråga vad solidariteten får ”kosta”, men jag tror den är felställd. Den stora och farliga kostnaden är möjlig minskad legitimitet på kollektiv nivå.

Utvecklingen av diskussionen de senaste månaderna har tagit ifrån SD initiativet för problemformuleringen, men om vi betänker  en betydande andel  bekänt sig till dessa åsikter och reflekterar kring vad som ligger bakom det. Många hävdar att de gör detta för att de är ”rasister”, men vad är det egentligen i en psykologisk mening att vara rasist? Det är att projicera ett hot man känner på sig själv, eller sin grupp, på en annan grupp. En bättre politik går in för att försöka minska grunden till det hotet.

Vi bör därför inte ha några umbäranden i form av minskad välfärd – den är redan för låg. Några exempel av det anekdotiska slaget, men som säkerligen inte är undantag: Flera familjer i min bekantskapskrets som har sökt psykologisk hjälp för sina barn vittnar om hur det inte finns några resurser, hur de fått vänta i flera år innan barnen fått adekvat behandling. Det finns även stora brister i vuxen psykologisk vård: 2014 dog 1513 personer i självmord. Här finns ett stort genus-gap till mäns nackdel. Två tredjedelar av dessa är män. Det ska jämföras med 275 som dog i trafiken.

Nej, det är inte i minskad välfärd som finansiering av mottagandet av flyktingar ska tas. Den är redan alldeles för låg. Det är i andra änden av behovspyramiden som monetära kostnader bör tas.