Kön, brottsstatistik och ett fredligare samhälle

Nivåer på jämställdhet presenteras ofta som skillnader mellan kvinnor och män. När skillnaderna minskar anses det vara ett tecken på ökad jämställdhet. I många fall är detta ett bra perspektiv, som exempelvis när det löneskillnader då ett minskat gap mellan kvinnor och män tydligt innebär ökad jämställdhet.

Men i andra fall ger frågan om skillnader bara en del av svaret på vad som egentligen händer. När det gäller minskade skillnader i politiska attityder exempelvis är det viktigt att undersöka förändringar mellan könen som skillnad, men utan att också studera den substantiella riktningen på förändringen, förstår vi inte vad som händer. Är det kvinnor som har börjat tycka mer som män, eller är det män som har börjat tycka mer som kvinnor?

Trafiksäkerhetsverket har länge lyft fram kvinnors beteende som norm när det gäller trafiksäkerhet. Som del i arbetet med jämställdhetsintegrering, som i förvaltningen bland annat innebär att man könsuppdelar statistiken som ett verktyg för att få djupare kunskap om förvaltningens agerande, har man räknat fram hur många färre dödade och skadade vi får i trafiken om män tar efter kvinnors sätt att köra bil. Man diskuterar alltså inte bara skillnader mellan könen, utan också åt vilken riktning minskade skillnader pekar och sätter den riktningen i relation till verksamhetens mål.

I en färsk rapport av Felipe Estrada, Olof Bäckman och Anders Nilsson undersöks utvecklingen inom kriminalitet i Sverige. Det har sagts att skillnaden mellan könen minskar, men åt vilket håll går utvecklingen substantiellt? Blir kvinnor mer kriminella, eller blir män fredligare? Rapporten visar tydligt att utvecklingen faktiskt följer ett mönster där minskade skillnader mellan kvinnor och män har sin bakgrund i att män tar efter kvinnors lägre kriminalitet. Sett över en längre tidsperiod, från mitten av 1800-talet har mäns vålds- och stöldbrott minskat kraftigt.

Det här är en glädjande utveckling! Det är viktigt att jämställdhet – och feminism - inte bara diskuteras som en fråga om minskade skillnader mellan kvinnor och män, utan också som en fråga om grundläggande värden. Länge har den diskussionen lamslagits av en rädsla att återuppliva det som brukar kallas essentialistiska värden, dvs. värden som anses vara förknippade med kvinnor (ja det talas mer sällan om män på detta sätt) per se. Men många av dessa värden, som exempelvis att vara omhändertagande, kan diskuteras som mänskliga värden – även det manliga livet är beroende av att ge och få omvårdnad. Resultatet av Estrada m fl undersökning kan läsas som att vi kommit en bit närmare ett sådant mål för båda könen.

Vad ska SD göra för att stoppa problemet?

Bra av Mona Sahlin att hon igår i Aktuellt lyfte frågan om vad politiskt ansvar innebär i ett demokratiskt och civiliserat samhälle. Vanligtvis anses det vara ett problem för politiker att bli sammankopplad med tvivelaktiga företeelser. När insinuationer  formuleras tar politiker i bästa fall tydligt ta avstånd från det de anklagas att ha samröre med. Bevekelsegrunden är att behålla politiskt förtroende, en viktig tillgång och oerhört svårt att reparera om den börjat krackelera.

Men, i delar av SD finns ingen sådan tydlig prioritering av att behålla politiskt och parlamentariskt förtroende. Anledningen är att vissa delar av partiet inte alls hämtar sitt förtroendekapital hos väljare genom att följa de oskrivna reglerna för gott politiskt och parlamentariskt beteende utan stället genom att bryta dem. Visserligen har Linus Bylund rätt i att samvaro med mer våldsamma grupper finns inom fler politiska falanger, men just nu är det problemet att det anstiftas bränder mot flyktinganläggningar och det problemet berör inte alla politiska falanger.

Men i den allmänna debatten gäller det samtidigt att hålla tungan rätt i mun. Ett alltför unisont avfärdande av SD av det politiska och mediala etablissemanget kan leda till ökat stöd för partiet, eftersom det är just att vara utestängd från ett monolitiskt etablissemang som utgör en del av identifikationen. Det blev följden av affären med järnröret och SD för några år sedan, då också Kent Ekeroth hade en central roll.

Ju mer vi kan diskutera problemet och inte SD, desto större chans att diskussionen kan fördjupas. Kanske hade diskussionen i Aktuellt blivit bättre om den startat med ”Vi har ett stort problem med att asylboenden och kommande asylboenden bränns ner, vad tänker SD göra för att försöka stoppa detta?” Så brukar politiska diskussioner läggas upp. Politiker ställs till svars och utkrävs ansvar. Att det mest flyktingkritiska partiet har ett särskilt ansvar för att se till att kritik inte övergår i våld, borde vara tämligen självklart. Linus Bylund borde inte ha fått gå ifrån teve-studion igår innan han slagit fast vad partiet ytterligare ska göra för att försöka få ett stopp på de anlagda bränderna – som är vårt gemensamma ansvar. Nagla fast det. Det var det vi ville höra.

Kompromiss och mellanmjölk är det nya svarta

Sverige skakas. Det som kändes så rätt i augusti, att säga ja till människor som flyr från död och nöd, blev i andra ledet svårt att leva upp till när majoriteten av Europeiska länder inte ställde sig bakom. I stort sett är det bara Tyskland och Sverige som tar ett fullt ansvar. Vi blev också överrumplade av det stora antalet hjälpsökande. Skolor, daghem och äldrevård kan komma att få mindre pengar – det vill vi ju inte! Därtill kommer bränder och sedan – den lamslående attacken på skolan i Trollhättan.

Jag har efterlyst ledarskap i svensk politik. För att bli trygg i att ”vi klarar det”, måste några peka ut riktningen för den gemensamma ansträngningen. Det har regering och opposition nu gjort i en gemensam kompromiss. Stefan Löfven gjorde ett starkt intryck när han presenterade innehållet i överenskommelsen i Aktuellt i veckan och stor eloge även till tidigare arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson som trots reporterns ihärdiga frågor om vem som vunnit på överenskommelsen, återkom till att det var en bra kompromiss för alla parter.  Det är precis sådant gemensamt ledarskap som behövs i dagens situation. I en kompromiss får man inte det man helst önskar sig, det är själva innebörden i en kompromiss. Men det viktiga är att en kompromiss understödjer det ”vi” som var starkt nog att säga ja, och som behövs för att vi ska kunna rida ut ur krisen.

Men fler än politiker kan hjälpa till att stödja detta ”vi”. Det är naturligtvis helt etiskt förkastligt av SD att lägga ut adresser på planerade flyktingboenden och det pekar på att partiet fortfarande inte är parlamentariskt rumsrent. Men vi bör inte möta hat med nytt hat. Vi bör vara lite bättre på att höja oss över sådana känslor om vi vill stärka det där fantastiska ordet ”vi”.

Journalister kan ta ett större ansvar i att understödja skapandet av ett sådant vi. Man kan utöva ordentlig kritisk journalistik utan att borra efter förlorare och vinnare: Vad betyder överenskommelsen i praktiken, hur ska det gå till i kommunerna? Finns det några planer på hur ni ska arbeta med de ytterligare åtgärder som kommer att behövas? Hur ska ni agera på den europeiska arenan för att för att få övriga Europeiska länder att ta sitt ansvar? Allt som leder framåt är inte konflikt.

Händelsen i Trollhättan är lika fruktansvärd som Utöya, om än i mindre skala. Nyhetsrapporteringen har beskyllts för att vara ”vit”. Nyhetsrapportering bör optimalt belysa flera sidor och då i sin helhet bidra till att skapa grunden till bland annat kompromisser, dvs. sätt att se på problem där alla sidor får ta och ge. I en balanserad nyhetsrapportering i public service bör et flertal känna igen sig, även om alla också känner att deras världsbild delvis har kompromissats med.

Men i ljuset av kompromiss och balans är det också av vikt att föra fram hur gärningsmannen presenterats i media. Varför publicera hans fullständiga namn och bild, som en person  rakt igenom värd att bespottas, som en stereotyp vit rasist? Stereotyper bör motarbetas, bör det då inte ske i alla läger, dvs. att vi avstår från enkla kopplingar utan hänsyn till bakgrund och situation? Dvs. man bör göra en skillnad mellan dåd och person och se att personen också var en person som haft behov och önskningar som inte infriats. Nej, jag tror liksom Anna Lena Lodenius att man bara begår sådana brott om man själv har en historia med problem som man inte har fått tillräckligt stöd i att lösa.

Ett alltför skoningslöst och stereotypt fördömande kan dessutom bli en källa till solidaritet med hans person hos de som känner sig utsatta på liknande sätt. Om det därefter leder till liknande handlingar är det mycket olyckligt. Vi bör ha solidaritet med alla utsatta personer och någon som begår en sådan handling måste vara en utsatt person, som vi kan ha omtanke om, men ändå starkt fördöma hans handling. Detta vore det enda rätta i den inflammerade och ansträngda politiska situation som vi befinner oss i just nu. Journalistiken kan hjälpa till med detta.

Vi bör ställa oss i mitten. Som mellanmjölk. Mellanmjölk är också en svensk symbol. Kompromiss och mellanmjölk är det nya svarta.

Ja till gemensamt ansvar men nej till minskad välfärd

Angela Merkels utrop ”Vi klarar det!” gav mig den största politiska inspirationen sedan länge. Det  summerade den politiska handlingskraft som blev följden av att flyktingkatastrofen fick ett ansikte – en kropp – en bild av vad vi i framtiden skulle kunna skydda om vi bestämde oss för det. Oavsett vad tyska opinionsundersökningar nu utvisar, eller vad partistrateger inom systerpartiet CSU nu menar, måste det anses vara  starkt politiskt ledarskap att våga göra vad som krävs i en osäker situation.

Men nu blir den efterföljande viktiga frågan: ”Vi klarar det, förutsatt att…” Nu när vi vet vad vi vill åstadkomma tillsammans, måste vi diskutera hur det ska genomföras. Jag menar att det finns två viktiga vägledningar i hur den frågan ska hanteras: För det första måste legitimiteten för politiken säkras genom att vi delar på ansvaret. För det andra måste roten till eventuellt motstånd angripas. Resurser till utsatta som redan finns i Sverige ska inte minska.

När det gäller legitimitet, visar ett viktigt resultat i forskningen  att människor är beredda att bidra eller utstå umbäranden så länge de känner sig övertygande om att alla bidrar lika mycket. Det är därför vi kan säga att: Vi klarar det om vi delar på ansvaret Europas länder emellan. Vi klarar det om vi delar på ansvaret Sveriges kommuner emellan och på ett sätt som inte gör att flyktingmottagande blir en strategi för kommer på nedgång.

Den andra frågan som bland annat DN diskuterar idag (150927), är om svenskarna är beredda att ta emot fler flyktingar trots att det kan utverka negativt på vår välfärd. Det är en legitim fråga vad solidariteten får ”kosta”, men jag tror den är felställd. Den stora och farliga kostnaden är möjlig minskad legitimitet på kollektiv nivå.

Utvecklingen av diskussionen de senaste månaderna har tagit ifrån SD initiativet för problemformuleringen, men om vi betänker  en betydande andel  bekänt sig till dessa åsikter och reflekterar kring vad som ligger bakom det. Många hävdar att de gör detta för att de är ”rasister”, men vad är det egentligen i en psykologisk mening att vara rasist? Det är att projicera ett hot man känner på sig själv, eller sin grupp, på en annan grupp. En bättre politik går in för att försöka minska grunden till det hotet.

Vi bör därför inte ha några umbäranden i form av minskad välfärd – den är redan för låg. Några exempel av det anekdotiska slaget, men som säkerligen inte är undantag: Flera familjer i min bekantskapskrets som har sökt psykologisk hjälp för sina barn vittnar om hur det inte finns några resurser, hur de fått vänta i flera år innan barnen fått adekvat behandling. Det finns även stora brister i vuxen psykologisk vård: 2014 dog 1513 personer i självmord. Här finns ett stort genus-gap till mäns nackdel. Två tredjedelar av dessa är män. Det ska jämföras med 275 som dog i trafiken.

Nej, det är inte i minskad välfärd som finansiering av mottagandet av flyktingar ska tas. Den är redan alldeles för låg. Det är i andra änden av behovspyramiden som monetära kostnader bör tas.

Flyktingpojkar och det stora ansvaret

Idag skriver Michael Karlsson och Nujin Tasci på Svenska Dagbladet att en övervägande del av flyktingarna som kommer till Sverige är pojkar/män och att detta utgör en snedfördelning eftersom flyktingarna i världen till lika delar består av kvinnor/flickor och män/pojkar. Mönstret är liknande i Tyskland, Peter Maxwill skriver på Spiegel on-line att den genomsnittliga flyktingen är en man under 30 år.

                      Det här pekar på flera saker: För det första att flyktvägarna för de som tar sig ut ur krisdrabbade länder måste göras så säkra som möjligt. Precis som flera hundra akademiker skrev i en appell för några veckor sedan bör kravet på flyget att bekosta hemtransport för de som inte har asylskäl, slopas. Ju farligare flyktvägen är, desto större blir skillnaden för de som har möjlighet (här ingår även ekonomiska möjligheter) att ta sig fram och de som inte har det.

                      Detta kan minska skillnaderna mellan män/pojkar och kvinnor/flickor, men troligtvis inte göra så att de försvinner. Efter Estonia katastrofen 1994 kom liknande berättelser: de som klarat sig ur det sjunkande vraket var de unga och starka, ofta män. I en mening tror jag alltså att detta inte går att göra någonting åt. Om jag hade små barn skulle jag också tycka att det vore en bra arbetsfördelning att den som inte var närmast knuten till dem gav sig iväg som en förtrupp för familjen. Och när jag försvarar det på detta vis, gör jag det inte från ett heterosexuellt perspektiv.

Det pekar därför för det andra på att mottagandet av flyktingar bara är ett sätt att hantera krisen. Det finns fler och de är nödvändiga: Vi måste ge mer hjälp på plats, närmare katastroferna och vi måste verka för att konflikthärdar dämpas.

För att göra det behövs politiskt ledarskap, både på den inhemska, europeiska och nationella nivån. De förhandlingar som stundar i veckan där EUs ledare ska diskutera flyktingkvoter, är mycket viktiga. EU-länder får möjligheter genom EU-samarbetet men det kräver också skyldigheter. Självklart är det bättre att söka enighet än att tvinga länder in i något de i grunden inte accepterar – hur kommer det att gå för flyktingar som tas emot på det sättet? - men detta borde vara en fråga där det i praktiken inte är möjligt för länder att säga nej. Vill man ta del av frukterna av samarbetet måste man också dela på arbetet.

Severin Weiland skrev i Spiegel om ”vi klarar det” kanslern Angela Merkel och de gränskontroller som hon därefter upprättade: ”Die Wahrheit ist: Merkel hat die Lage schlicht unterschätzt. Die "Wir-schaffen-das"-Kanzlerin hat keinen Plan.” När Angela Merkel gick ut och sa ”vi klarar det” och öppnade grindarna, då hade hon ingen genomtänkt plan, skriver han. Han beskriver Merkels politik som inkrementalistisk, men med stora steg är det behövs: ”bloß keinen großen Plan zeichnen, die Dinge in kleine Teile zerlegen. Und wenn es notwendig ist, auch mal die ganz große Wende wagen.” De små stegens politik alltså, och samtidigt våga de stora stegen när det är nödvändigt.

Låt oss hoppas att Merkel utövar sitt mest kraftfulla ledarskap i förhandlingarna i den kommande veckan, så att Europa tar gemensamt ansvar för de flyktingar som kommer hit.

Men även på den internationella nivån krävs ansvarstagande. Hur kan vi låta kriget fortgå i Syrien år efter år? Hur kan vi låta IS växa sig så starka? Även på den internationella arenan krävs att vi vågar stå för vissa världen, exempelvis människovärdet, och försvara dem i både idé och praktik. Ansvarsfullt ledarskap på alla nivåer alltså.

http://www.spiegel.de/politik/deutschland/kommentar-fluechtlingskrise-merkel-muss-grenzkontrolle-zulassen-a-1052874.html

http://www.spiegel.de/kultur/gesellschaft/fluechtlinge-warum-vor-allem-maenner-nach-deutschland-kommen-a-1051755.html

Börja från början eller mitt i: En blomma eller en väg?

På Göteborgs Internationella Konstbiennal för Samtida Konst (GIBCA), som öppnade i helgen, finns ett litet rum längst in i Hasselblad Center vid Konstmuseet på Götaplatsen där Arvo Leo visar en timme lång film. Filmen består till stor del av en aldrig sinande ström av teckningar från den inuitiske konstnären Pudio Pudlats måleri och filmsekvenserna har fortsatt i samma stil. De är, kort utryck gränslöst fantasifulla och jag blir GLAD och upprymd av dem.

-       Ibland vet man ju inte riktigt varför något fungerar för en, man känner bara att det gör det, säger min kompis, som jag ser utställningen tillsammans med.

Vi funderar på detta ett slag, men jag vet i alla fall en sträng som slås an hos mig av detta:

Det jag gillar med den här konsten är att den placerar sig mitt i. Den börjar inte i planen, den börjar inte i början, det känns istället som att den börjar mitt i och utvecklar sig som en blomma åt alla håll, till oanad skönhet.

Det finns en filmsekvens där två äldre män sitter vid ett bord med ett halvfärdigt pussel. Pusslet är färdigt runt kanterna och därefter har männen fyllt på med bitar från ena hörnet. Berättarrösten säger att människor börjar pusslen från kanterna. ”Nej”, kan jag faktiskt upplysa om, barn gör inte det! Barn börjar pussel mitt i. I alla fall gjorde min dotter det innan hon lärde sig hur det ”skulle” vara. Och det är den känslan, hur det är innan man har lärt sig hur det ”ska var” som präglar filmen och teckningarna. Det är därför pusselsekvensen känns så central i vad verket vill förmedla.

Jag minns en liknande upplevelse av detta att börja mitt i, som jag fick när jag besökte en medeltida trästad. Jag minns inte var det var någonstans, vi var i en grupp så det var troligtvis i skolan, eller möjligtvis när jag läste franska på universitetet i Pau. Det var heller ingen riktig trästad, men väl några hus och jag minns särskilt en trappa. Den var byggd på ett sätt så att man kände att snickaren hade befunnit sig med hela din koncentration på just det trappsteg han (ja, jag skulle tro att det var en han) för tillfället höll på att bygga. Det var inte samma avstånd mellan stegen och trappan ändrade riktning mitt i för att som i sista stund nå fram till avsatsen på den övre våningen. Men det var trappans vindlande väg som var dess essens, inte att den nådde övervåningen.

Samma lyckokänsla som när jag såg och levde mig in i den trappan, får jag när jag ser Arvo Leos film med Pudio Pudlats måleri/teckningar. När allt är planenligt blir det dött. Det är bara så.

Det finns olika bilder för hur politiskt beslutsfattande går till som har samröre med den här illustrationen. Rationalistiskt beslutsfattande har en färdig analys av mål och medel innan beslut om väg tas. Inkrementellt beslutsfattande ”muddlar” istället igenom för att lösa uppkommande problem och gör det som måste göras just då. Angela Merkels beslut (för att nu återkomma till denna kvinna) när hon först öppna gränserna och sa ”Vi klarar det”, ser jag som exempel på det sista. I krissituationer är inga andra sätt möjliga, för man vet alltför lite om förutsättningarna och vad som kommer att hända.

Men det här blogginlägget handlar om konst.

Göteborgs Internationella Konstbiennal visas fram till den 22 november på fem olika platser i Göteborg. Två vid Götaplatsen; Hasselblad Center och Konsthallen och tre vid Röda Sten.

http://www.gibca.se/

Vikten av att behålla ett enat "vi" och fokusera på de största frågorna

Det har varit en underbart stor och kraftig politisk uppslutning den senaste dryga veckan. Helt plötsligt har det känts som om engagemang och politik betyder något igen. Jag tror att det är två saker som gjort detta möjligt och som förutsätter varandra:

1.     Det uppstod en rangordning mellan frågor och en fråga – den att rädda liv – seglade upp som viktigare än alla andra. Att rädda liv måste vara ett av de grundläggande målen i varje samhälle. Vår sjukvård arbetar med det och vi har lagstiftning som upprätthåller normer om att skydda liv. Problemet är att det ofta är den egna gruppens människor som framstår som viktigt att rädda. Det här var då den andra saken som hände:

2.     Vi plötsligt identifierade oss som tillhörande en större grupp som inkluderade de tidigare andra. Vi blev ett större ”vi” och det på två sätt. Både att gruppen som vi känner solidaritet utvidgades, men också att ”vi”:et som känner solidaritet enades inom de tidigare gränserna. Det har skrivits mycket om bilden som startade det hela, men jag tror det var viktigt att både citatet och bilden utstrålade trygghet och omhändertagande – det blev så tydligt att hjälpen var möjlig, men att den var ohjälpligt för sent, vilket blev en uppmaning till att hinna fram i tid nästa gång. Detta ihop med historiska paralleller till situationer där vi idag inte känner något tvivel om vad som varit det rätta att göra, möjliggjorde förändringen.

Det som behövs för att vi ska kunna fortsätta på den här vägen och genomföra det som måste ske på ett konstruktivt sätt, är att vi kan fortsätta på just de här två spåren:

För det första att vi behåller uppslutningen bakom ett starkt vi som står bakom solidariteten. Detta vi måste innefatta alla Europas länder liksom alla Sveriges kommuner (och regionala/lokala enheter i andra länder). Att kunna köpa sig fri från solidaritet som finns på förslag inom EU är i praktiken alltid möjligt, men egentligen oetiskt. Det här handlar om hur kollektivt handlande alls är möjligt. Om jag är övertygad om att alla andra bidrar i samma utsträckning som jag själv är jag beredd att göra de uppoffringar som krävs. Om jag däremot vacklar i denna övertygelse och misstänker att andra inte deltar eller åker snålskjuts på vissas engagemang, då sviktar själva basen för solidariteten. Det är alltså av yttersta vikt att det inte ges några fripass för solidariteten.

För det andra är det viktigt att hålla fast vid att vissa frågor är viktigare än andra. Jag upplevde en stor befrielse i att debatten kunde handla om något annat än SD. Här handlade det om att rädda liv. Det handlade inte om vad som är för eller mot SD. Än mer; SDs positioner hade upphört att vara vattendelare i debatten – de gjordes helt enkelt icke-relevanta. Där tycker jag vi ska fortsätta.

Alltså:

·      Se till att behåll ”vi”:et i solidariteten både inom Europa och Sverige, tillåt inga undantag.

·      Se till att fortsätt sovra mellan viktigare och mindre viktiga frågor, där rädda liv definitivt är viktigare än SD.