God morgon världen
hade idag den 24 januari ett inslag om svenska normer. Det var ett reportage
från en kurs i 60 timmars samhällsorientering för invandrare där man bland
annat berörde föräldraskap i Sverige. Det var mycket intressant att lyssna på,
eftersom det sa något konkret om vad ”svenska
normer” är och hur de i praktiken kan förmedlas till nya svenskar.
Normer. Normer är
oftast inte entydiga utan bär en mångtydighet – det är just därför de är normer
och inte institutionaliserade i mer formella regelverk. En viktig sak med
normer är att för att fånga vad de står för – och därför också för att kunna förändra
dem - måste vi diskutera dem.
Det finns alltid krafter som vill förhindra och begränsa en
sådan diskussion – det är ofta politiskt radikala krafter.
När det gäller vad som är ”svenskt”, hade Sverigedemokraterna
länge monopol på den frågan, men sådan tur – just för utvecklingen av normer –
börjar vi nu kunna diskutera vad som är ”svenskt”.
Precis som normer varierar över generationer, så varierar de
också i rummet. Vissa generationer har växt upp i välmående omständigheter och
det får effekt på hur de tänker och vad de värdesätter. Det är Ronald
Ingleharts (1977) berömda tes om moderna värderingar om att materiell standard
är viktigt, vilket personer som växt upp i tider av brist, har i högre grad.
Dessa har över tid ersatts av postmoderna värderingar, där man i högre grad är
intresserad av att förverkliga sig själv. Om kontexten spelar roll för
värderingar över tid, så spelar de givetvis också roll mellan olika länder
eller kulturer. Det betyder att det finns
variationer men att de givetvis också kan ändras.
Diskussionen om normer knutna till olika grupper
aktualiserades av händelserna i Köln under nyårsnatten samt diskussionen om vad
som händer och har hänt på musikfestivaler, bland annat i Stockholm.
Att säga att kön spelar roll i den diskussionen blir oerhört
platt om vi utgår från att vi socialiseras in i normer. Det blir en politisk
markering för att vi bör se detta som ett strukturellt, patriarkalt förtryck – men
det hjälper oss inte förstå normerna på djupet och inte heller att hantera
problemet på ett bättre sätt.
I forskningen talar man ofta om begreppet intersektionalitet
vilket just signalerar att våra identiteter och hur vi lever påverkas av flera
olika strukturer: kön, socioekonomi och etnicitet. Man menar att det är i
skärningspunkterna mellan dessa som vi blir till vad vi är.
Normer är inte givna och normer som är dåliga för kollektiv
eller individ behöver vidareutvecklas. För att kunna göra det måste vi tala om
dem. Det innebär att vi i diskussionen om övergrepp på kvinnor behöver kunna
säga att etnicitet också spelar roll – det är inte bara kön. Men det innebär också
att det inte heller bara etnicitet. De som menar att man kan sätta punkt för diskussionen
när man väl slagit fast att det är ”invandringens fel ” har givetvis också en
begränsad syn.
Jag håller inte heller med Andreas Heinö Johansson om att vi
ska gå från ”folkhemmet” till en multikulturell kulturell nationell normtillhörighet.
Jag tror snarare att normdiskussionen bör föras utförligt
och djupt och att det först är därefter som vi kan säga något om hur folkhemmet
förändrats till ett annat slags hem. Visst kan det som anses vara ”svenskt” förändras
om befolkningssammansättningen ändras, men samtidigt finns det med all säkerhet
ett antal svenska ”förgivet-taganden” som de flesta av oss vill behålla, som vi
kanske heller inte alltid är medvetna om.
På kursen i svenskt föräldraskap handlar det om att vi inte
slår våra barn och hellre pratar med dem och kramar dem än köper saker till
dem. Detta är givetvis inte något som svenska föräldranormer har patent på, men
de flesta tycker nog att det är bra normer och att det är bra att det sprids i
samhället. Kanske kunde grupper från fler skärningspunkter ha nytta av en sådan
kurs.
